“Men Emelie, finns det inga tigrar på Kolmårdens djurpark?”

Jo-ho-hoo då! I parken finns åtta sibiriska tigrar, varav två är ungar. Hannarna Kazan, 9, och Timur, 9, är äldst. Snäppet yngre är honan Taisha, 8. Hannen Tsar är 3 år och honorna Olga och Kira är 2 år.

De äldsta hannarna kan man känna igen på att de tar det betydligt lugnare än unghonorna Olga och Kira. Tjejerna är väldigt nyfikna av sig.

Tigerungarna Sergei och Kalinka föddes den 7 juni i år. Mamma är Taisha och pappa är Kazan.

Nedan ser du ett bildspel med foton från Tigerworld!

HÄR kan du läsa mer om tigrarna!

***

Jaha, det här är mitt sista inlägg på bloggen. I alla fall för i år. Hoppas att ni har haft en lika fin sommar som jag har haft här i Kolmården! Och hoppas vi ses på djurparken nästa år!

Tjingeling!

Här har vi några djur som inte drar sig för att ta sig ett dopp!

Både kapybaran och tapiren gillar att bada.

Jag har varit jättenyfiken på kapybarorna och tapirerna och äntligen fick jag träffa några. De liknar liksom ingenting vi har vilt i Sverige. (Både tapiren och kapybaran finns i Sydamerika.)

Här har vi dem!

Ovan: kapybaror. På Kolmårdens djurpark finns 5 kapybaror.

Ovan: tapir. På Kolmårdens djurpark finns 3 tapirer.

Kapybarornas levnadssätt liknar mycket flodhästarnas. Kapybaran kallas faktiskt för vattensvin. Den är en utmärkt simmare och dykare. Den kan vara under vattenytan i hela fem minuter! Som flodhästen har de också högt sittande ögon, öron och näsöppningar - det enda som behöver sticka upp ovanför ytan.

Kapybaran är en gnagare. Världens största faktiskt. Och visst ser den ut som ett förvuxet marsvin? Den kan bli upp till 130 centimeter lång och 50 centimeter hög. Men även om den ser ut som ett gigantiskt marsvin är faktiskt maran, som jag berättat om tidigare, närmare besläktad med marsvinet.

HÄR kan du läsa mer om kapybaran!

Låglandstapiren badar också gärna. Den ser dåligt, men hör och känner lukter desto bättre. När tapiren kommunicerar med sina tapirkompisar utstöter den ett ljud som kan liknas vid visslande, berättar djurskötaren Cecilia. Men överlag är de rätt tystlåtna och enstöriga. Där de lever i det vilda, i den tropiska regnskogen i Sydamerika, går de ofta för sig själva bland tätt växande buskar och växter och trampar upp stigar som blir som gångar.

På Kolmården finns 3 tapirer - pappa Julius, mamma Christine och lille Triss, 2 år.

Med snabeln kommer de lätt åt att beta löv, skott och kvistar. På djurparken får den sly, frukt och pellets.

Så fin!

HÄR kan du läsa mer om tapiren!

Hoppas att du får se både kapybarorna och tapirerna när du är i djurparken, du hittar dem tillsammans med marorna, nanduerna och vikunjorna i området “Sydamerika”.

Nu ska jag snart lämna Kolmården, nästa gång jag skriver gör jag mitt sista inlägg. Snyft!

Jag har blivit lite förtjust i en kille på Kolmårdens djurpark. Han heter Pontus och är lite skeptisk mot paraplyer.

Här är han. Visst är han fin?

Pontus är en 19-årig berguv.

Berguvarna är Europas största och starkaste uggla - mellan vingspetsarna mäter berguven upp till 170 centimeter. Men de är skyggare än andra ugglor.
Just den dag jag får se honom regnar det och i publiken sitter många med paraplyer. Innan Pontus gör entré berättar djurskötaren Cecilia att han är lite skraj för just paraplyer, speciellt om de rör på sig eller fälls upp. Därför får de tas ner innan han kommer.

Å, vad jag gillar uvar, det är något magiskt över dem, tycker jag. De ser så farliga ut på något sätt med det stora huvudet, de orangegula ögonen, och tofsarna på huvudet. Tofsarna ser ut som förlängningar på arga ögonbryn. Inger respekt. Och farliga kan berguvarna verkligen vara. Inte för människor, men för möss, sorkar, harar och andra fåglar. De jagar sin föda i gryningen och i skymningen. De hör utmärkt och ser väldigt bra, även i svagt ljus.

De där tofsarna på huvudet kallas örontofsar, men har inte alls med öronen att göra. De signalerar vilket humör uven är på. När uven är avspänd eller orolig ligger tofsarna nedfällda på sidorna och när uven är upprörd eller ropar står de upp.

HÄR kan du läsa mer om berguven!

Om ni är på Kolmårdens djurpark tycker jag verkligen att ni ska ta er tid att titta på rovfågelshowen. Där får man veta en massa om berguven, harrisvråken och slagfalken och även se hur de agerar när de jagar. Vilka mäktiga djur!

I det vilda kan rovfåglar skaffa sig mat en eller ett par gånger i veckan. Det är nämligen bara ungefär vart tionde jaktförsök som lyckas. Men här på Kolmårdens djurpark får de mat ett par gånger varje dag. Så man kan ju förstå att fåglarna stannar kvar.

Djurskötarna stressar aldrig djuren eller använder bestraffningar, berättar djurskötaren Cecilia. Skulle de av någon anledning bli skrämda och flyga upp och sätta sig i en talltopp kan de bli sittande där i timtal, men får ändå beröm när de kommer ner.

Här har vi harrisvråken. Den ser tio gånger bättre än oss människor. Ödlor, ormar och kaniner lever farligt när harrisvråken jagar. Från sin utkiksplats attackerar den snabbt och kväver bytet med de kraftiga klorna. Ibland tar den också andra fåglar.

Den snabbaste rovfågeln är pilgrimsfalken. Den kan flyga så snabbt som 300-400 km/h. Här har vi en släkting - slagfalken. Antingen dyker den blixtsnabbt ned på sitt byte eller jagar ikapp det. Ofta jagar de två och två, då blir de riktigt farliga. Och de måste jaga mycket. Varje dag behöver de äta en fjärdedel av sin kroppsvikt.

För att de inte ska missa ett byte kan de fukta ögonen utan att stänga dem. Och till skillnad från exempelvis människor har de tre punkter de ser skarpt på istället för ett.

När slagfalken har fått tag i exempelvis en gnagare mantlar den bytet, det vill säga fäller ut vingarna över det så att inte andra rovdjur ska se att jaktlyckan varit god och försöka roffa åt sig stycket. Den har en gripreflex i trampdynorna som gör att när den väl fått grepp om djuret kan den inte släppa det förrän den kommit till en lugn plats där den kan undersöka bytet.

HÄR kan du läsa mer om slagfalken!

HÄR kan du läsa mer om harrisvråken!

Det finns många djur på djurparken som man absolut inte får klappa (läs tigrar, björnar, med flera). Och så finns det de som man får klappa. Och som gillar att bli kliade. Djuret stavas GET.

Getter, tillsammans med hönor och grisar, kan du träffa inne på Barnens lantgård. Där kan man klappa djuren, men man får inte lyfta upp dem.

Här här ovanför ser vi allmogegeten Augusta tugga för glatta livet.

Titta, vilken söt! Det här är en afrikansk dvärgget - många barns favorit på djurparken.

Getterna gillar att komma upp sig lite i vardagen, de klättrar ofta upp på lister, hyllor och stenar. Och när det är dags för mat är det inte ovanligt att man ser dem uppflugna på foderställningen.

Här gäller det att ha precision när det kliar.

HÄR kan du läsa mer om almogegetter!
HÄR kan du läsa mer om dvärggetter!
HÄR kan du läsa mer om hängörongetter!

Tjing!

Gårdagens fråga löd: “Vem tillhör frisyren?”. Svaret är…

Hönan!

Jag tycker att den här lilla damen gör sig helt enastående bra i sin fluffiga dräkt! Och det är jag inte ensam om att tycka. Silkeshönan används nämligen inte främst för äggens eller köttets skull, utan för att vara till för allmän beundran. Många har med sina silkeshönor på utställningar där man tävlar om vilken höna som är vackrast.

Mer bilder på den ursöta vita silkeshönan nedan!

Tjingeling!

Vems frilla kan det här vara då? Snofsigt värre!

Kan du gissa vilket djuret är? Svaret kommer imorgon!

Vad får man om man har…

Det här:

det här:

och det här:

???

Kanske ett kanarsvin (kanin+marsvin)? Eller en rådhare (rådjur+hare)? Eller möjligtvis en gnhjort (gnagare+hjort)?

Fel, fel, fel!

På bilderna ser vi nämligen en mara. Inte hört talas om något sådant förut? De lever i busköknar i Sydamerika. Maran är gnagare och tillhör familjen marsvin. Det är alltså inte alls en typ av kanin som man lätt kan tro.

Men de är betydligt smidigare och snabbare än vanliga husdjursmarsvin. De långa benen gör det möjligt för maran att hoppa två meter i ett enda skutt.

Maran hittar du tillsammans med nandun i området Sydamerika på Kolmårdens djurpark.

Och HÄR kan du läsa mer om maror!

Snöleoparden lever i bergstrakterna i Centralasien. Där använder den sin 1 meter(!) långa svans till att hålla balansen när den tar sig fram mellan branta bergssluttningar och klippor 3.000 till 4.500 meter över havsytan.

Men svansen är även bra som skydd mot kylan. När snöleoparden vilar sveper den svansen omkring sig. Det kan bli hela 50 grader kallt om vintern i Centralasien. Därför har snöleoparden tjock päls med underull och extra stor hålighet i nosen, där luften värms upp.

Läs mer om snöleoparden HÄR!